Idag har jag hjälpt till med svenskalektionerna här på klostret. Det finns en volontär, Maja, som har fått ansvaret att hålla i inlärningen av svenska för de vuxna flyktingarna. Barnen går i skolan så de har det lättare, men de vuxna tvingas inte lära sig svenska på samma sätt. Många på klostret just nu kommer dessutom från samma land vilket gör att de kan prata med varandra på deras modersmål och tvingas inte kommunicera på svenska annat än med nunnorna och de andra gästerna/medarbetarna på klostret. Svenskalektionerna hänges alltså åt att lära sig substantiv, adjektiv, verb och all annan grammatik och stavning som det svenska språket har att erbjuda. 

Idag gick vi igenom verb med första gruppen. De hade svårt med ordföljden då deras modersmål lägger upp orden i meningar på ett annat sätt än oss. Skillnaden mellan i och på var också svår. Med andra gruppen lyssnade vi på ett radioprogram om nyheter på enkel svenska och sen fick de svara på frågor. De tyckte det gick för snabbt, medan jag tyckte att kvinnan från programmet pratade väldigt långsamt. Jag kan dock känna igen mig i detta från alla spanskalektioner med, enligt mig, alldeles för snabb spanska på hörövningarna. Vi tävlade också i en lek som går ut på att man får en bokstav och olika kategorier, sedan ska man på tid försöka komma på ord i alla kategorier på den bokstaven. Jag var domare och lagen klarade sig riktigt bra. De tyckte det var kul. 

Det verkar väldigt svårt att försöka lära sig ett språk av en lärare som bara kan prata det språk som man försöker lära sig, men det funkar ändå relativt bra. Svenskan är också ett så himla svårt språk. Vi har verkligen krånglat till det för nyanlända svenskar som vill lära sig. Det ställs hela tiden frågor och med hjälp av enkla förklaringar, lexikon och ordväxlingar eleverna emellan på sitt modermål lär dom sig i alla fall lite, knackig svenska. Lektionerna fylls dock av skratt och skämt vilket gör att stämningen blir lättsam. 

Jag är glad över att få vara här och träffa de här människorna. De är så sympatiska och glada att prata med, stämningen är trevlig och jag trivs här. Tänk att kunna skatta och skämta, ja överhuvudtaget resa sig ur sängen fast man har varit med om så fruktansvärda saker som många av dessa människor har varit med om. För mig känns klostret som en stor familj där alla hjälper till, men jag kan inte glömma alla de svårigheter som måste finnas i samband med detta. Alla de tunga och hemska livsöden som människor går och bär på. 

Tyvärr har jag inte lyckas ta några bilder idag, men ska försöka i morgon. Jag får inte ta några bilder på de vuxna, men rummet, den fina bilden på Jesus, utsikten och kanske något av de fantastiskt söta barnen kan komma med på en bild. 

Ha det fint!